IM Frankfurt 2011-Del 1 av 4
Dagen innan hade jag räknat fram och tillbaka hur jag skulle hinna
från simning till langning på cykelsträcka.
Det fanns bara ett ställe på
cykelbana där tävlande kunde få egen langning, efter den första backen i
en 2-varvsbana. Och enligt vår plan skulle jag vara där när Zoltán
körde andra varvet.
Det fanns ingen möjlighet att hinna dit i tid i.o.m. att trafiken var avstängd i 2.5h efter starten.
Besviken promenerade jag med honom till bussen
som skulle köra triathleterna till simstarten i den kalla morgonen....jag skulle helt
enkelt missa hans första IM start!!
Vi väntade en halv timme på en buss som enligt arrangerarna skulle åka
var 10:de min och då förstod jag att valet att inte följa med var det rätta.
Jag promenerade tillbaka till hotellet och bestämde mig för att försöka
sova till 6:30. Nätterna innan hade vi inte sovit så mycket och jag
visste att det skulle vara en lång dag även för mig.
Jag hörde inte klocka ringa och vaknade 20 minuter över 7 (50 min för
sent!!). Jag fick några sekunder av panik innan jag fattade att mitt
tidsschema skulle fortfarande hålla. Han hade ju simmat bara i 20 min. Det var
bara att ta en snabbare frukost än planerat.
Sprang ner till hallen med min bärbar dator och kamera. Jag hade sagt att jag ville försöka se och fota honom när han skulle cykla
genom staden. Vi hade räknat att det skulle ta cirka 20 minuter för honom
dit och jag hade cirka 1,5 km från hotellet. 1,5 km skulle jag väl
klara på 20 min :-). Så jag litade och hoppades samtidigt på att
Ironmanlive skulle skicka snabba uppdateringar.
Jag kopplade mig till sidan. Ingen tid för honom än men tiderna från
snabba simmare som dessutom startade 6:45 var redan där (han och
cirka andra 2200 tävlande startade kl. 7:00). Hämtade lite frukost och
kollade igen. Mellantider på simningen skulle tas under varvning på
landet efter 2,1 km. Plötsligt fanns en tid där. 53 minuter och några
sekunder. VAD?? 53 minuter för att simma 2,1 km!! Det kan inte stämma!! Kollade klockan och då var kl. 7:40. Han hade simmat 40 min
och fått en mellantid på över 53 minuter. Förstod snabbt att tiderna
inte var uppdaterat enligt starten kl. 7:00. Räknade själv och då hade han runt 38 min. Bra! Bara att fortsätta så, tänkte jag. Tiden gick.
Kollade klockan hundratals gånger, ingen uppdatering. Minuterna som jag
väntade verkade timmar. Kl. 8:15 ingen uppdatering än! Hade han
kommit ur vattnet? Gett upp? Mått dåligt. Vad hände? Vänta....Vänta....Några
sekunder efter kl. 8:22 kom en uppdatering. Han hade fixat det! 1
timme 10 minuter 54 sekunder. SUPERBRA!!! Men jag hade mindre än 10
minuter för att springa dit, CAVOLO!!! tänkte jag!!
Jag griper min kamera. Lämnar min bärbar där, vem vill ha en gammal dator!! Ingen tid för att ta jackan!! Ute regnar det. Springer.
Rött trafikljus. Jag struntar i det. MITT IRONMAN HADE PRECIS BÖRJAT!!!
Springer mellan bilarna som tutar, över på andra sidan bron, längs med
floden på kullerstenar som är jättehala i regn....jag hinner, jag hinner
min enda tanke. En bro till och jag är där!!
Jag ser några passerar. Har han redan gjort det? Försöker tänka på
vilka kläder han har på sig. Just det! Svarta byxor och rött linne. Det
hjälper inte massa med rött och svart överallt! Har han tagit väst på
sig? Och vilken? Den svarta som är lite tjockare eller den röda lite
tunnare? Det är så kallt. Jag hoppas på den svarta!! Armvärmare? Vita
eller svarta? OK då, hjälm? Ja, han har en vit hjälm. Jag började räkna
på hur många vita hjälm jag såg..nej det går inte..plötsligt ”Hej!” det
var han. Jag hann skrika att han hade varit jätte duktig och ta en
dålig bild på honom. Sedan försvann han!! Men han såg mig vara där.
Han visste att jag hade hunnit dit! Att jag hade koll på vad han gjorde.
Jag promenerade tillbaka till hotellet för andra gången. Nu visste jag att jag
hade lite mer tid på mig. Gick upp för att byta de blöta kläderna och
ladda inför fas 2. Kollade en gång till att allt som han ville och
behövde var i ryggsäcken. Stoppade en macka i en ficka och lite vatten
för mig. Denna gång skulle jag vara borta från hotellet länge......
Jag gick ner till hallen. Min bärbar var där. Kollade mellantiderna och
såg att Zoltán körde rätt så bra. Då var det dags att ta sig till
cykelbana.
Promenerade till T-banan, bytte till ett annat och efter drygt 50
minuter var jag vid cykelbanan. Nu var det bara att ta sig till det
område där ”egen langning” var tillåtet. Jag svänger vänster och ser
backen länge framme. Herregud, tänkte jag! Jag går, backen har inte
börjat än. Några cyklar förbi och jag börjar räkna hur mycket tid jag
hade på mig innan han skulle vara där. Backen
börjar och samtidigt försöker jag öka min hastighet. Jag upplevde att
det tog så mycket tid att komma till det området. Regnet började igen.
Jag ökar och efter få minuter mina kläder är blöta igen. Jag gick så
fort jag kunde och tänkte vilken tur att jag inte anmälde mig till
tävlingen. Jag ser slutet av backen, äntligen, det svänger lite
till höger och…NEEJJ… det fortsätter..NEEJJJ!! Jag nästan springer nu.
Var är depån någonstans? Fortsätter….fortsätter och efter cirka 35 minuter
är jag där.
Regnet slutar. Jag börjar frysa. Ute med flaskor, powerbar och
croissant (Zoltán ville ha något annat att äta än bara gel och bar). Jag kollar på hur de andra langar och blir glad att vi bestämde oss för att han
skulle stanna och ta sin mat. Jag såg de som försökte langa flera
grejer samtidigt med katastrofala resultat. Vår plan var att jag skulle
ge honom flaskorna som han skulle hälla över eller sätta i flaskhållare
och stoppa powerbar i hans bakficka och croissant i ramväskan. Några sekunder och han skulle köra vidare. Men var är han? Det regnar igen.
Det är han där, stannar bredvid mig. Koncentrerat, gör jag mitt jobb.
Allt går som det ska. Några sekunder, han säger ”Ciao” och försvinner
igen!!
Vadå!! Är det redan fixat??? Under tiden som jag väntade försökte jag tänka vad jag skulle säga för att uppmuntra och ge honom
mer energi. Jag ville inte överdriva och säga ”du ser jätte fräsch ut”
efter simning och 11 mil cykling i 14 grader, regn och stark vind???
Skulle han tro på mig? Neejjj! Kanske ”kör på, det går jätte bra” eller
”bara mindre än ett varv kvar” eller något annat. Men nej. Jag sa inte
ett enda ord. Jag gjorde bara det som vi hade bestämt, så snabbt som
möjligt.
Jag tog min ryggsäck och började gå igen. Samma väg åt andra hållet
tillbaka till hotellet. Det hade blivit så: INTE ETT ENDA ORD från
mig….besvikelse!! Folk fortsatte cykla uppför medan jag var på väg nerför.
På hotellet bytte jag till min sista torra t-shirt och väst. Med dem skulle jag klara resten av dagen.......
Del 3 av 4
Uppdateringar var långsamma och jag hade känslan att han redan var ute på löpning när det fortfarande saknades de sista
mellantiderna från cykelsträckan. Jag började bli nervös…….Nu!
Placering 44 efter cykling. Jag visste att han inte skulle bli nöjd med
den och funderade på vad jag skulle säga till honom. Självklart
sanningen men något mer. Han var inte lång borta från kvalplacering och
jag var säkert att han skulle klara det. Jag väntade framför hotellet.
Här kommer han. Även denna gång är det han som ser mig. ”f o r t i o f y r a” och sen ”MEN BARA 10 MINUTER från kval, 10 minuter är inget, tävlingen slutar vid målet KÖR PÅÅÅ!!”
Skrek jag jätte högt dels för jag ville att han skulle höra det och
dels för jag trodde att jag kunde kompensera min tysthet under langning
på cykel. DUMT!!
Uppdateringarna kommer inte. Springer igen mellan bilarna, över på
andra sidan av bron, nedför trapporna och väntar på att få se honom. Jag
skriker och tar bilder. Han sprang så bra och såg fint och starkt ut.
Jag kände mig säkrare och säkrare att han skulle klara det. Tillbaka
till hotellet.
De första uppdateringarna kommer. Han springer på 4 min/km. Det
är fort, för fort tänkte jag. Placeringen var då 28. De i samma klass som låg före honom sprang runt 5 min/km. Jag började fundera på vilket språk
skulle jag skrika den placering. 28 är ett svårt nummer, det kan gå att
förväxla med andra och det visade sig att detta hände. Vi hade faktiskt
inte pratat om vilket språk vi skulle använda för att meddela
placeringar. Jag var ganska säkert att jag hade skrikit på svenska innan
och då tänkte jag fortsätta på svenska. Han var trött och byta språk nu
kunde knapp hjälpa, tänkte jag.
Där kommer han, ute på andra varven. ”T J U G O Å T T A” skrek jag. Hans ansikte reagerade konstigt och jag kunde inte tolka hans grimas. Jag fortsätter ”du kör på 4:20 andra 5:00 fortsätt sååååå!!!”
Var han glad? 16 placeringar på 11 km var väl bra. De före honom hade
börjat krokna och han istället såg pigg ut, han skulle lätt plocka de
placeringar som var kvar för att klara målet. (fick veta senare att han
hade fattat 38)
Springer mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..ser honom igen, jag skriker. Tillbaka till hotellet.
Han var ute på tredje varven och uppdateringar kvar till 7,7 km. Jag
kunde inte hjälpa honom denna gång. Sprang i alla fall mellan bilarna,
över på andra sidan av bron, nedför trapporna....han var van att se mig
även där....det kunde hjälpa mentalt, tänkte jag.
Tillbaka på hotellet såg jag att många tidsuppdateringar hade kommit,
men ingen uppdatering vad det gällde placering. Jag började frenetiskt
räkna. Hann räkna att han hade sprungit ikapp minst 8 personer i
hans klass, säkert flera men jag hade inget bevis.
Jag tänkte vad jag skulle säga till honom. Han hade få km kvar att
springa. Hade jag sagt ”20” skulle han kanske tro att han aldrig skulle
klara det. Hade jag sagt en lägre placering skulle han kanske bli nöjd
och tappa den lilla som kunde kosta ett VM kval....jag valde igen att
säga sanningen ”jag vet inte, sa jag, men du springer bra!”. Jag såg från hans ansikte att han inte blev glad. Han hade ingen referens nu.
Jag springer för sista gången mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..
Andfått börjar mitt huvud svikta...om han inte....neej, han klarar
det. Jag ser honom, vet inte vad jag ska säga..det kommer ett ord i mina
tankar, fel ord tyvärr men jag hinner inte att stoppa där, det är på
väg ur munnen. Den enda som jag klarar är att inte skrika högt, jag hade
hoppats att han inte skulle höra det: ”öka…om du kan”
Vad ville jag egentligen säga? Hade jag blivit galen?? Jag menade inte
det men sa det i alla fall!! Han var ute och tävlade i över 9 timmar och allt som
jag kunde säga var att öka…..det fanns ingen tid för att förklara då.
Jag springer, ville hinna till målområdet före honom, ta en bild på
upploppet innan han skulle försvinna en gång till, följt av 2 funktioner som
hjälper honom till "athlets garden".
Ser en info-point och frågar om hans lopp. ”Placering 13” säger de
till mig. Jag frågar en gång till för att vara säker att jag förstod
rätt. All spänningar försvinner. Allt var över. Han hade klarat det!
Jag väntar tills han kommer ut från området. Han visste redan det! Vi kramades.
”Jag frös”, sa han. Och jag, nöjd, öppnade min ryggsäck och tog ut
det som jag hade spårat hela dagen.....för detta tillfälle, en torr
handuk, en torr t-shirt och en torr regnjacka! Den perfekta langaren räknar allt!!! Han tittade på mig och märkte att jag hade en t-shirt
och väst på mig som inte riktigt såg torra ut. ”Ta du dem, fryser du
inte?” frågade han och då äntligen var det dags för att ljuga och det
var en stor lögn: ”NEJ, DET GÖR JAG INTE!” svarade jag.
Jag fick en sviktande stund när jag tänkte att vi skulle promenera
till hotellet, jag var trött men förstod att jag knapp kunde säga det
till honom. Jag höll mig tyst och vi började gå. Regnet kom och blev
starkare och starkare. Jag fick den gula värmefolje av honom men det
blåste för mycket för att det skulle hjälpa. Vi promenerade längs med
löpbanan och tittade på alla dem som hade några varv kvar. Glada att för
oss var tävlingen över.
Bara en dag innan visste vi inte vad en IM skulle innebära, om det
som han hade tränat skulle räcka för att nå målet. Om magen skulle klara
påfrestning med all söt. Om mentalt skulle han palla det. Ingen
erfarenhet men inuti visste vi båda två att han skulle klara det!!
Han gjorde det hårda jobbet, jag det som en resultatlista aldrig visar. Vi var i samma lag........
Del 4 av 4
Nu hade jag honom helskinnad på hotellet och den viktigaste
uppgiften för dagen var avklarat! Då var det bara en sista kvar. Att checka
ut påsar och cykel. 2 km dit och 2 tillbaka och jag hade klarat mitt
IRONMAN. Jag väntade i hotellet att det skulle bli uppehåll. Regnet slutade
och med en snabb växling :-) tog jag på mig det sista par av torra
strumpor och gummi sandaler för att ta mig runt på mina sista 4 km.
Jag promenerade till växlingsområde medan det fanns fortfarande löpare
ute. Jag började ha känningar i låren och i baken, var det
musklerna som skrek nu? Det kan stämma! Jag hade nog gått och sprungit i
närmare 25 km. Jag kände också lite hunger. Jag tänkte att jag faktiskt
inte hade ätit någonting under hela dagen. Det fanns ingen depå i min
tävling :-)! Några hundra meter kvar till T2, min vändpunkt, och sen den
sista sträckan tillbaka till hotellet.
Hittade påsarna, allt som han lämnade i T1 och T2 fanns där.
Började leta efter cykeln. Hittade den. Fick stå i kön för att checka ut. Regnet började igen. Vägen var fortfarande avspärrad och jag fick
ta en liten längre runda, tyvärr åt fel håll för att sen behöva gå
tillbaka på andra sidan. Min vändpunkt var plötsligt långt borta. Jag
når den, vänder 180 grader och nu är det bara raka spår till hotellet.
Det ösregnar!! Jag hörde någon skrika ”Fucking german sommar!!! ”Jag
småskrattade och tänkte: ”ja, regna hur mycket du vill för jag har bara 2
km till mitt rum och där finns en torr pyjamas som väntar på mig!!” Jag
hade ett leende på ansikte och då hände det! MIN STUND AV ÄRA!!
Jag promenerade längs med löpbanan med cykeln och påsarna och hörde folk
skrika, jag vände mig till höger för att kolla vem som var på väg.
Ingen sprang där just då. Det var de från depå som skrek, gratulerade
för mitt Ironman och de sa att jag hade varit jätte duktigt.
Jag log och för en sekund tänkte jag berätta för dem att det inte var
jag som hade kört tävlingen, men det var bara en sekund och den gick
väldigt fort. Jag hade en fin tempocykel bredvid mig, 2 tävlingspåsar, såg
ganska trött och nöjd ut, ja varför inte, det kunde ha varit jag. Jag
tackade för all gratulering och fortsatt. För jo, jag hade också klarat
mitt första Ironman.....som langare....och vet ni vad: 9 timmar 47
minuter och 37 sekunder är bara slutet av en mycket längre historia och
början av en ny!!
Oriana, Frankfurt, 24 juli 2011
Nessun commento:
Posta un commento