Mitt första IRONMAN...som langare

IM Frankfurt 2011-Del 1 av 4

Dagen innan hade jag räknat fram och tillbaka hur jag skulle hinna från simning till langning på cykelsträcka. 
Det fanns bara ett ställe på cykelbana där tävlande kunde få egen langning, efter den första backen i en 2-varvsbana. Och enligt vår plan skulle jag vara där när Zoltán körde andra varvet.
Det fanns ingen möjlighet att hinna dit i tid i.o.m. att trafiken var avstängd i 2.5h efter starten.

Besviken promenerade jag med honom till bussen som skulle köra triathleterna till simstarten i den kalla morgonen....jag skulle helt enkelt missa hans första IM start!!

Vi väntade en halv timme på en buss som enligt arrangerarna skulle åka var 10:de min och då förstod jag att valet att inte följa med var det rätta.


Jag promenerade tillbaka till hotellet och bestämde mig för att försöka sova till 6:30. Nätterna innan hade vi inte sovit så mycket och jag visste att det skulle vara en lång dag även för mig.
Jag hörde inte klocka ringa och vaknade 20 minuter över 7 (50 min för sent!!). Jag fick några sekunder av panik innan jag fattade att mitt tidsschema skulle fortfarande hålla. Han hade ju simmat bara i 20 min. Det var bara att ta en snabbare frukost än planerat.
Sprang ner till hallen med min bärbar dator och kamera. Jag hade sagt att jag ville försöka se och fota honom när han skulle cykla genom staden. Vi hade räknat att det skulle ta cirka 20 minuter för honom dit och jag hade cirka 1,5 km från hotellet. 1,5 km skulle jag väl klara på 20 min :-). Så jag litade och hoppades samtidigt på att Ironmanlive skulle skicka snabba uppdateringar.
Jag kopplade mig till sidan. Ingen tid för honom än men tiderna från snabba simmare som dessutom startade 6:45 var redan där (han och cirka andra 2200 tävlande startade kl. 7:00). Hämtade lite frukost och kollade igen. Mellantider på simningen skulle tas under varvning på landet efter 2,1 km. Plötsligt fanns en tid där. 53 minuter och några sekunder. VAD?? 53 minuter för att simma 2,1 km!! Det kan inte stämma!! Kollade klockan och då var kl. 7:40. Han hade simmat 40 min och fått en mellantid på över 53 minuter. Förstod snabbt att tiderna inte var uppdaterat enligt starten kl. 7:00. Räknade själv och då hade han runt 38 min. Bra! Bara att fortsätta så, tänkte jag. Tiden gick. Kollade klockan hundratals gånger, ingen uppdatering. Minuterna som jag väntade verkade timmar. Kl. 8:15 ingen uppdatering än! Hade han kommit ur vattnet? Gett upp? Mått dåligt. Vad hände? Vänta....Vänta....Några sekunder efter kl. 8:22 kom en uppdatering. Han hade fixat det! 1 timme 10 minuter 54 sekunder. SUPERBRA!!! Men jag hade mindre än 10 minuter för att springa dit, CAVOLO!!! tänkte jag!!
Jag griper min kamera. Lämnar min bärbar där, vem vill ha en gammal dator!! Ingen tid för att ta jackan!! Ute regnar det. Springer. Rött trafikljus. Jag struntar i det. MITT IRONMAN HADE PRECIS BÖRJAT!!! Springer mellan bilarna som tutar, över på andra sidan bron, längs med floden på kullerstenar som är jättehala i regn....jag hinner, jag hinner min enda tanke. En bro till och jag är där!!
Jag ser några passerar. Har han redan gjort det? Försöker tänka på vilka kläder han har på sig. Just det! Svarta byxor och rött linne. Det hjälper inte massa med rött och svart överallt! Har han tagit väst på sig? Och vilken? Den svarta som är lite tjockare eller den röda lite tunnare? Det är så kallt. Jag hoppas på den svarta!! Armvärmare? Vita eller svarta? OK då, hjälm? Ja, han har en vit hjälm. Jag började räkna på hur många vita hjälm jag såg..nej det går inte..plötsligt  ”Hej!” det var han. Jag hann skrika att han hade varit jätte duktig och ta en dålig bild på honom. Sedan försvann han!! Men han såg mig vara där. Han visste att jag hade hunnit dit! Att jag hade koll på vad han gjorde.


Jag promenerade tillbaka till hotellet för andra gången. Nu visste jag att jag hade lite mer tid på mig. Gick upp för att byta de blöta kläderna och ladda inför fas 2. Kollade en gång till att allt som han ville och behövde var i ryggsäcken. Stoppade en macka i en ficka och lite vatten för mig. Denna gång skulle jag vara borta från hotellet länge......

DEL 2 av 4

Jag gick ner till hallen. Min bärbar var där. Kollade mellantiderna och såg att Zoltán körde rätt så bra. Då var det dags att ta sig till cykelbana.
Promenerade till  T-banan, bytte till ett annat och efter drygt 50 minuter var jag vid cykelbanan. Nu var det bara att ta sig till det område där ”egen langning” var tillåtet. Jag svänger vänster och ser backen länge framme. Herregud, tänkte jag! Jag går, backen har inte börjat än. Några cyklar förbi och jag börjar räkna hur mycket tid jag hade på mig innan han skulle vara där. Backen börjar och samtidigt försöker jag öka min hastighet. Jag upplevde att det tog så mycket tid att komma till det området. Regnet började igen. Jag ökar och efter få minuter mina kläder är blöta igen. Jag gick så fort jag kunde och tänkte vilken tur att jag inte anmälde mig till tävlingen. Jag ser slutet av backen, äntligen, det svänger lite till höger och…NEEJJ… det fortsätter..NEEJJJ!! Jag nästan springer nu. Var är depån någonstans? Fortsätter….fortsätter och efter cirka 35 minuter är jag där.


Regnet slutar. Jag börjar frysa. Ute med flaskor, powerbar och croissant (Zoltán ville ha något annat att äta än bara gel och bar). Jag kollar på hur de andra langar och blir glad att vi bestämde oss för att han skulle stanna och ta sin mat. Jag såg de som försökte langa flera grejer samtidigt med katastrofala resultat. Vår plan var att jag skulle ge honom flaskorna som han skulle hälla över eller sätta i flaskhållare och stoppa powerbar i hans bakficka och croissant i ramväskan. Några sekunder och han skulle köra vidare. Men var är han? Det regnar igen.
Det är han där, stannar bredvid mig. Koncentrerat, gör jag mitt jobb. Allt går som det ska. Några sekunder, han säger ”Ciao” och försvinner igen!!
Vadå!! Är det redan fixat??? Under tiden som jag väntade försökte jag tänka vad jag skulle säga för att uppmuntra och ge honom mer energi. Jag ville inte överdriva och säga ”du ser jätte fräsch ut” efter simning och 11 mil cykling i 14 grader, regn och stark vind??? Skulle han tro på mig? Neejjj! Kanske ”kör på, det går jätte bra” eller ”bara mindre än ett varv kvar” eller något annat. Men nej. Jag sa inte ett enda ord. Jag gjorde bara det som vi hade bestämt, så snabbt som möjligt.
Jag tog min ryggsäck och började gå igen. Samma väg åt andra hållet tillbaka till hotellet. Det hade blivit så: INTE ETT ENDA ORD från mig….besvikelse!! Folk fortsatte cykla uppför medan jag var på väg nerför.


På hotellet bytte jag till min sista torra t-shirt och väst. Med dem skulle jag klara resten av dagen.......

Del 3 av 4

Uppdateringar var långsamma och jag hade känslan att han redan var ute på löpning när det fortfarande saknades de sista mellantiderna från cykelsträckan. Jag började bli nervös…….Nu! Placering 44 efter cykling. Jag visste att han inte skulle bli nöjd med den och funderade på vad jag skulle säga till honom. Självklart sanningen men något mer. Han var inte lång borta från kvalplacering och jag var säkert att han skulle klara det. Jag väntade framför hotellet.
Här kommer han. Även denna gång är det han som ser mig. ”f o r t i o f y r a” och sen ”MEN BARA 10 MINUTER från kval, 10 minuter är inget, tävlingen slutar vid målet KÖR PÅÅÅ!!” Skrek jag jätte högt dels för jag ville att han skulle höra det och dels för jag trodde att jag kunde kompensera min tysthet under langning på cykel. DUMT!!
Uppdateringarna kommer inte. Springer igen mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna och väntar på att få se honom. Jag skriker och tar bilder. Han sprang så bra och såg fint och starkt ut. Jag kände mig säkrare och säkrare att han skulle klara det. Tillbaka till hotellet.


De första uppdateringarna kommer. Han springer på 4 min/km. Det är fort, för fort tänkte jag. Placeringen var då 28. De i samma klass som låg före honom sprang runt 5 min/km. Jag började fundera på vilket språk skulle jag skrika den placering. 28 är ett svårt nummer, det kan gå att förväxla med andra och det visade sig att detta hände. Vi hade faktiskt inte pratat om vilket språk vi skulle använda för att meddela placeringar. Jag var ganska säkert att jag hade skrikit på svenska innan och då tänkte jag fortsätta på svenska. Han var trött och byta språk nu kunde knapp hjälpa, tänkte jag.
Där kommer han, ute på andra varven. ”T J U G O Å T T A” skrek jag. Hans ansikte reagerade konstigt och jag kunde inte tolka hans grimas. Jag fortsätter ”du kör på 4:20 andra 5:00 fortsätt sååååå!!!” Var han glad? 16 placeringar på 11 km var väl bra. De före honom hade börjat krokna och han istället såg pigg ut, han skulle lätt plocka de placeringar som var kvar för att klara målet. (fick veta senare att han hade fattat 38)
Springer mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..ser honom igen, jag skriker. Tillbaka till hotellet.


Han var ute på tredje varven och uppdateringar kvar till 7,7 km. Jag kunde inte hjälpa honom denna gång. Sprang i alla fall mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna....han var van att se mig även där....det kunde hjälpa mentalt, tänkte jag.
Tillbaka på hotellet såg jag att många tidsuppdateringar hade kommit, men ingen uppdatering vad det gällde placering. Jag började frenetiskt räkna. Hann räkna att han hade sprungit ikapp minst 8 personer i hans klass, säkert flera men jag hade inget bevis.
Jag tänkte vad jag skulle säga till honom. Han hade få km kvar att springa. Hade jag sagt ”20” skulle han kanske tro att han aldrig skulle klara det. Hade jag sagt en lägre placering skulle han kanske bli nöjd och tappa den lilla som kunde kosta ett VM kval....jag valde igen att säga sanningen ”jag vet inte, sa jag, men du springer bra!”. Jag såg från hans ansikte att han inte blev glad. Han hade ingen referens nu.
Jag springer för sista gången mellan bilarna, över på andra sidan av bron, nedför trapporna……..
Andfått börjar mitt huvud svikta...om han inte....neej, han klarar det. Jag ser honom, vet inte vad jag ska säga..det kommer ett ord i mina tankar, fel ord tyvärr men jag hinner inte att stoppa där, det är på väg ur munnen. Den enda som jag klarar är att inte skrika högt, jag hade hoppats att han inte skulle höra det: ”öka…om du kan” Vad ville jag egentligen säga? Hade jag blivit galen?? Jag menade inte det men sa det i alla fall!! Han var ute och tävlade i över 9 timmar och allt som jag kunde säga var att öka…..det fanns ingen tid för att förklara då. Jag springer, ville hinna till målområdet före honom, ta en bild på upploppet innan han skulle försvinna en gång till, följt av 2 funktioner som hjälper honom till "athlets garden".


Ser en info-point och frågar om hans lopp. ”Placering 13” säger de till mig. Jag frågar en gång till för att vara säker att jag förstod rätt. All spänningar försvinner. Allt var över. Han hade klarat det!
Jag väntar tills han kommer ut från området. Han visste redan det! Vi kramades.
 ”Jag frös”, sa han. Och jag, nöjd, öppnade min ryggsäck och tog ut det som jag hade spårat hela dagen.....för detta tillfälle, en torr handuk, en torr t-shirt och en torr regnjacka! Den perfekta langaren räknar allt!!! Han tittade på mig och märkte att jag hade en t-shirt och väst på mig som inte riktigt såg torra ut. ”Ta du dem, fryser du inte?” frågade han och då äntligen var det dags för att ljuga och det var en stor lögn: ”NEJ, DET GÖR JAG INTE!” svarade jag.
Jag fick en sviktande stund när jag tänkte att vi skulle promenera till hotellet, jag var trött men förstod att jag knapp kunde säga det till honom. Jag höll mig tyst och vi började gå. Regnet kom och blev starkare och starkare. Jag fick den gula värmefolje av honom men det blåste för mycket för att det skulle hjälpa. Vi promenerade längs med löpbanan och tittade på alla dem som hade några varv kvar. Glada att för oss var tävlingen över.
Bara en dag innan visste vi inte vad en IM skulle innebära, om det som han hade tränat skulle räcka för att nå målet. Om magen skulle klara påfrestning med all söt. Om mentalt skulle han palla det. Ingen erfarenhet men inuti visste vi båda två att han skulle klara det!!

Han gjorde det hårda jobbet, jag det som en resultatlista aldrig visar. Vi var i samma lag........

Del 4 av 4


Nu hade jag honom helskinnad på hotellet och den viktigaste uppgiften för dagen var avklarat! Då var det bara en sista kvar. Att checka ut påsar och cykel. 2 km dit och 2 tillbaka och jag hade klarat mitt IRONMAN. Jag väntade i hotellet att det skulle bli uppehåll. Regnet slutade och med en snabb växling :-) tog jag på mig det sista par av torra strumpor och gummi sandaler för att ta mig runt på mina sista 4 km.
Jag promenerade till växlingsområde medan det fanns fortfarande löpare ute. Jag började ha känningar i låren och i baken, var det musklerna som skrek nu? Det kan stämma! Jag hade nog gått och sprungit i närmare 25 km. Jag kände också lite hunger. Jag tänkte att jag faktiskt inte hade ätit någonting under hela dagen. Det fanns ingen depå i min tävling :-)! Några hundra meter kvar till T2, min vändpunkt, och sen den sista sträckan tillbaka till hotellet.
Hittade påsarna, allt som han lämnade i T1 och T2 fanns där. Började leta efter cykeln. Hittade den. Fick stå i kön för att checka ut. Regnet började igen. Vägen var fortfarande avspärrad och jag fick ta en liten längre runda, tyvärr åt fel håll för att sen behöva gå tillbaka på andra sidan. Min vändpunkt var plötsligt långt borta. Jag når den, vänder 180 grader och nu är det bara raka spår till hotellet.
Det ösregnar!! Jag hörde någon skrika ”Fucking german sommar!!! ”Jag småskrattade och tänkte: ”ja, regna hur mycket du vill för jag har bara 2 km till mitt rum och där finns en torr pyjamas som väntar på mig!!” Jag hade ett leende på ansikte och då hände det! MIN STUND AV ÄRA!! Jag promenerade längs med löpbanan med cykeln och påsarna och hörde folk skrika, jag vände mig till höger för att kolla vem som var på väg. Ingen sprang där just då. Det var de från depå som skrek, gratulerade för mitt Ironman och de sa att jag hade varit jätte duktigt.
Jag log och för en sekund tänkte jag berätta för dem att det inte var jag som hade kört tävlingen, men det var bara en sekund och den gick väldigt fort. Jag hade en fin tempocykel bredvid mig, 2 tävlingspåsar, såg ganska trött och nöjd ut, ja varför inte, det kunde ha varit jag. Jag tackade för all gratulering och fortsatt. För jo, jag hade också klarat mitt första Ironman.....som langare....och vet ni vad: 9 timmar 47 minuter och 37 sekunder är bara slutet av en mycket längre historia och början av en ny!!

Oriana, Frankfurt, 24 juli 2011

Nessun commento:

Posta un commento