sabato 14 settembre 2013

"Ironman blues": det okända!

Det verkar som många lider av detta. INTE JAG!

Det har nu gått 4 veckor sedan Ironman Kalmar och jag har tränat 2 gånger. Förra söndagen och idag.

Det känns så bra att inte behöva träna varje dag. Att bara komma hem från jobbet och handla :-( laga mat :-( städa :-( vila :) sova :) eller läsa :). Att se att ute regnar det och yes, jag kan stanna hemma. Att det blåser och nej jag ska inte ge mig ut på cykeln. Att skippa få allergiska reaktioner efter simning, att bara kunda andas normalt.

Jag har gjort mitt första Ironman. Jag har haft en svacka på cykeln som började efter 10 mil och de sista 6 milen är som ett svart hål för mig idag, jag minns inte mycket av dem. Men det jobbigaste har inte varit tävlingen utan att leva, det sista året, "tillsammans" med alla träningar som jag missade, alla pass som inte gick som planerat, alla tankar om att jag behövde träna mer.

Roligt att träna men vad skönt att inte göra det och skippa samvetskval.

Men nu efter en månad vila är det dags att sätta träningen igång igen.

Någon sa att en man inte är Ironman om han inte har gått under 10 timmar och en kvinna inte är en Ironman om hon inte har gått under 11 timmar. Jag har missat den gränsen men 1 minut och 16 sekunder.
Var har jag tappat de 76 sekunderna? Överallt från start till mål inklusive när jag satt på bänken i T2 och funderade om jag skulle ge mig ut på löpning....

Det verkar som jag har en del att jobba på den mentala biten :)

Nessun commento:

Posta un commento